På en grön kulle i Afrin i norra Syrien har arabiska milismän, med kopplingar till den turkiska armén som invaderade denna kurdiska enklav för åtta veckor sedan, tillfångatagit en grupp med förskräckta civila kurder. De uniformerade och tungt beväpnade milismännen ropar ”grisar” och ”hallikar” samtidigt som de skanderar ”Allah Akbar” (Gud är stor). Med händerna i luften leds kurderna bort, deras öde är okänt.

Många liknande videoklipp och bilder från Afrin cirkulerar på nätet just nu. Klipp som visar sönderbombade hus, förvrängda döda kroppar och civila kurder som förs bort. En ryslig selfie visar en milisman som tittar in i kameran samtidigt som en utbränd bil med ett lik syns i bakgrunden. Tänderna lyser vita i den annars förkolnade kroppen.

Om något av dessa klipp hade kommit från östra Ghouta hade det toppat tv-sändningarna och tidningsettorna. Nikki Haley, USA:s ambassadör till FN, hade visat upp bilder på döda och döende barn. Men eftersom detta sker i Afrin är de nästan helt ignorerade både av medierna och utländska politiker.

Den begynnande tragedin i Afrin kan bli lika illa, eller värre, än det som vi bevittnar i Ghouta i dag eller i östra Aleppo år 2016. Civila i Afrin slaktas i den turkiska offensiven på samma sätt som civila i östra Ghouta slaktas av den syriska regimen. Den största skillnaden är att illdåden i Damaskus kablas ut över världen samtidigt som kurdernas sak knappt nämns.

Under den senaste veckan har belägringen av tätbefolkade områden i Afrin intensifierats och enligt den lokala kurdiska hälsomyndigheten har 220 civila dödats och minst 600 skadats. Lidandet kommer sannolikt att förvärras. Den turkiska framfarten ser ut att öka i fart, vilket kurderna tror beror på att Turkiet vet att omvärlden är fokuserad på utvecklingen i östra Ghouta.

Ingen vet exakt hur många som är instängda i Afrin: FN uppger att det är 323 000 personer medan kurdiska ledare menar att det rör sig om närmare en miljon. Diskrepansen säger något om den kaotiska situation som råder i Syrien i dag.

Afrin är ungefär tre gånger så stort som östra Ghouta, men som vi har sett vid tidigare belägringar i Syrien och Irak så ökar antalet civila offer i takt med att folk trycks ihop i allt mindre zoner. Vattenverket i Afrin bombades i förra veckan vilket är en begynnande humanitär katastrof.

Likt östra Ghouta råder det delade meningar om lokalbefolkningen har möjlighet att fly eller om de hålls kvar som mänskliga sköldar. Men vart ska de ta vägen om de tillåts lämna? Risken för att utsättas för övergrepp av de hämndlystna turkiska styrkorna och allierade miliser som kontrollerar det omkringliggande området är överhängande.

Sida vid sida med de turkiska styrkorna deltar omkring 25 000 krigare från den så kallade Fria syriska armén (FSA) i offensiven mot kurderna. Enligt bevis från fronten och vittnesmål från avhoppare är många av dem hårdföra islamister som tidigare tillhörde, eller kämpade tillsammans med, IS och al-Qaida. De avskyr de USA-stödda kurderna, som kontrollerar en fjärdedel av Syrien och är en av huvudanledningarna till att islamisterna trycktes tillbaka i Syrien. Ingen kurd som hamnar i deras händer är säker.

Kurderna är dessutom med rätta oroade över att de håller på att bli offer för en etnisk rensning. Afrin-enklaven har traditionellt haft en kurdisk majoritet, men dagen efter invasionen den 20 januari deklarerade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan att ”55 procent av Afrin är arabiskt, 35 procent är kurdiskt”. Han tillade att Turkiets mål är att ”ge tillbaka Afrin till dess rättmätiga ägare” – ett hot som bör ses i ljuset av att det syriska kriget redan har inneburit flera fall av sekteristiska- och etniska rensningar. Om kurderna skulle tvingas bort från Afrin skulle det vara det hittills värsta fallet i sitt slag.

Kurderna i Afrin kan möta samma öde som grekerna i Cypern som flydde och drevs bort från den norra delen av ön under den turkiska invasionen 1974. 44 år senare kämpar de fortfarande för att få återvända hem.

Jag har sedan krigets utbrott 2011 slagits av det obalanserade sätt som det syriska kriget har skildrats av medierna i väst. Folkets lidande till följd av den Ryssland-stödda syriska regimens flygbombningar av östra Aleppo år 2016 uppmärksammades stort, samtidigt som väldigt lite skrevs om hur Raqqa totalförstördes – inklusive stora civila förluster – under den USA-ledda koalitionens offensiv mot IS.

Tidigare har jag tänkt att den ojämna bevakningen beror på att den syriska oppositionen har varit duktig på att dokumentera och publicera bevis på den syriska regimens illdåd. IS har inte brytt sig om ödet för civila under dess kontroll. Men i Afrin finns det ingen brist på filmklipp som dokumenterar det utbredda civila lidandet, det får bara dålig spridning i medierna.

Mediernas rapportering om kriget i Syrien har på många sätt varit lika partisk och vilseledande som de krigande parternas egen propaganda.