Debatt


Annika Lillemets och Valter Mutt (MP)
  • I år har det gått 100 år sedan första världskriget startade. För att främja förebyggande fredsarbete och nya verktyg för att skapa fred borde ett Fredsdepartement inrättas, skriver två riksdagsledamöter från Miljöpartiet.
Fria Tidningen

Inrätta ett fredsdepartement!

Nytt departement kan omsätta fredsforskningen i praktiken, skriver Annika Lillemets, riksdagsledamot (MP) och Valter Mutt, riksdagsledamot (MP) och ledamot av Utrikesutskottet.

I år är det 100 år sedan första världskriget, det moderna Europas urkatastrof, bröt ut och förhoppningarna om 1900-talet som ett fredens sekel gick i graven. Men för oss svenskar har märkesåret 2014 även en ljusare innebörd. Freden i Kiel 1814 satte punkt för Sveriges återkommande krig med Danmark. Efter att i århundraden varit indraget i blodiga krig med samtliga grannländer lyckades vårt land efter Napoleonkrigen ta sig ur våldets logik och bygga varaktig fred. Ett vackert exempel på att historien aldrig är förutbestämd och en påminnelse om att dagens till synes eviga konfliktområden imorgon kan komma att präglas av fred och försoning.

Fredens ömtåliga planta måste vattnas och vårdas för att slå rot och blomma. Den lever farligt i en värld där krigsmaterielproduktion tillhör världsekonomins lönsammaste branscher. De som strävar mot en fredligare värld möter alltså motstånd från ett muskulöst – för att inte säga dopat – militärindustriellt komplex. President Eisenhower varnade redan för mer än ett halvsekel sedan det amerikanska folket för att ett komplex av krigsmaterielproducenter och höga politiker och militärer allt mer skulle komma att agera utifrån sitt egenintresse, snarare än utifrån faktiskt föreliggande försvarsbehov. De senaste decenniernas utveckling har på ett skrämmande sätt bekräftat dessa farhågor. Trots att kalla kriget upphört och antalet krig och konflikter i världen stadigt minskar så fortsätter rustningskostnaderna att skena.

För att bryta denna onda spiral behövs mer av förebyggande fredsarbete och nya verktyg. Ett sådant kan vara ett fredsdepartement, som vi har motionerat om att inrätta. Det skulle få till uppgift att tillgängliggöra – och omvandla till praktisk politik – relevanta delar av den snabbt expanderande fredsforskningen. Vi möter ofta frustration hos fredsforskare över att deras insikter om hur konflikter kan stävjas och förebyggas med fredliga metoder, inte tas tillvara i politiken. Ett fredsdepartement skulle även kunna ha kontakt med fredsaktörer runt om i världen och förmedla deras erfarenheter av praktiskt fredsarbete till centrala beslutsfora inom EU och FN. Och här syftar vi inte enbart på den traditionella fredsrörelsen utan även på nya aktörer. Några av dessa är de kommuner och regioner som på ett handfast sätt aktivt bidrar till att skapa förutsättningar för fred genom att samarbeta.

Ett slags kommunal utrikespolitik växer fram när allt fler kommuner runt om i världen fördjupar sina kontakter med kommuner i andra länder. Ofta står konkreta frågor kring sådant som avfallshantering och kollektivtrafik i centrum för detta understatliga internationella samarbete. Men även rena fredsfrågor spelar en allt större roll inom det globalkommunala samarbetet och UCLG (United cities and local governments), den kommunala världsorganisationen, lyfter ”city diplomacy” som ett sätt att få igång fredsprocesser när de inblandade staterna kört fast. Sedan några år finns till exempel ett kommunalt nätverk för fred i Mellanöstern där en lång rad europeiska, israeliska och palestinska kommuner deltar.

Det skulle betyda mycket om det alliansfria Sverige med vår långa historia av fredlig konfliktlösning, som första land i världen, efter 200 år av fred upprättar ett fredsdepartement. Flera länder skulle förmodligen följa efter. Vi behöver en annan berättelse om det 21:a århundradet än den som det militärindustriella komplexet vill få oss att lyssna till, om fred istället för krig.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu