1992 anordnade Nationalmuseum en stor utställning med Carl Larssons bilder och gav ut en tjock bok med en omfattande dokumentation av konstnärens verk. År 2009 var det dags för Waldemars udde att hålla sin Larssonutställning.

Nu marknadsförs konstnärens senaste utställning med ett tillägg om ”fiender och vänner”, ett intressant upplägg för att åter visa Larssons alster inom teckning och måleri, men också ett sätt att berätta om relationer och förbindelser med samtida kollegor och andra personligheter som till exempel kung Oskar II, vilken i denna utställning presenteras som en av Larssons fiender. Carl Larsson ingick tack vare sin begåvning i ett kommersiellt system av beställningar, uppdragsgivare och utsmyckningstävlingar och på den vägen lyckades han skrapa ihop en del resurser och klättrade sakta men säkert i klassamhället.

När det gäller tekniken är onekligen Larsson en skicklig illustratör och monumentalmålare. Han behärskar statiska kompositioner och överför skisser med hjälp av ett rutsystem bestående av kvadrater om cirka 10 gånger 10 centimeter. I det avseendet är den skapande akten väldigt behärskad och objektiv. Carl Larsson gör en saklig uträkning av vilka rutor som ska färgläggas och med vilka pigment. Detta sätt att arbeta tillåter konstnären att göra pauser, avbryta och kunna få återkomma när han vill. Denna möjlighet till avbrott gör att både monumentalmålningar och små akvareller upplevs som dekorativa, statiska, illustrativa och en aning känslokalla trots sin naturtrogna återgivning av volymer, ljus och skugga och färgkontraster. Det är något man inte upplever när man iakttar Zorns eller Strindbergs konst. Larsson färglägger medan Zorn och Strindberg målar.

I början av 1900-talet präglades samhället av den nya industriella revolutionen. Det medförde att klasstillhörigheten radikaliserades och konflikter mellan arbetsgivare och arbetarna uppstod. I detta sammanhang skapades både konst och litteratur och frågan är vem Carl Larsson skapade konst för? Var det arbetare, bönder, betjänter, drängar och arbetslösa som började kunde njuta av konsten eller var den bildade medelklassen och borgerligheten? Det sägs att ”käre Calle” var radikal socialist i sin ungdom, blev liberalt borgerlig när han klättrade i klassamhället och blev ultrakonservativ som etablerad konstnär, att han varnade för kvinnorepresentation i riksdagen.

Med reproduktionens teknik har det skapats en omfattande distribution av Larssons verk både utomlands och här i Sverige i både böcker, affischer, almanackor. Föreställningen om den ideala tillvaron där både vuxna och barn lyckligt samverkar, och fattiga arbetar med glädje och energi, är Larssons utopiska värld som kanske dagens medelklass och borgerligheten attraheras av.

Carl Larsson skildrar sin idylliska dröm om familjen, men han gör även romantiska skildringar av bönder och tjänstefolk, medveten eller inte visade han upp en bild av att alla hade det bra, även fattiga drängar, bönder och tjänstefolk. Med andra ord en subtil indoktrinering via konsten för att skapa acceptans av de rådande ekonomiska och politiska förutsättningarna, utan anspråk på rättvisa. De utopiska visionerna blandas med borgerliga interiörer, landskap och etnografiska detaljer. Frukost i det gröna från 1913 till exempel, en stor och kitschig oljemålning som hänger på Norrköpings konstmuseum, visar adelsmän, musikanter, barn och tjänstefolk bland björkar. En frukost i det gröna bara för de rika, skulle man kunna säga, då bara dessa avbildas kring matbordet.

Larsson hyllade de borgerliga idealen om det perfekta familjelivet. Illustrationer av gulliga barn och lyckliga bönder är en myt om välstånd som inte fanns då och som inte finns nu heller, ett slags nationell påhittad självbild som inte stämde överens med sanningen. Denna utopiska larssianska värld skänker oss i dag nationell stolthet, men samtidigt väcks oroliga tankar kring den falska bilden om oss själva. Man kan leva länge på en lögn sägs det. Larsson skapade en värld vars ideal präglat generationer av svenskar men hos honom är konsten en tröst och inte en styrka.